The information in English -
PRESS HERE
Detta sker under helgen:
Experimentella fysiska
seanser med:
The Meadows Circle
FEG Felix Experimental Group - Kai Müegge
---
Öppna forum om
fysiskt mediumskap
Föreläsning "PHYSICAL
EFFECTS OF MYSTICISM"
- Kai Müegge
Föreläsning om Fysiskt Mediumskap
- Bill & Colleen Meadows
Datum:
Lördag 28 april - Måndag 30 april
Kostnad:
5 500 kr inklusive kost och logi. 5 000 kr för medlemmar.
Plats:
Kursgård strax
söder om Kungsbacka.
Ansökan:
Tag kontakt med Rev. Andreas Hindström för mer information och vilka
krav som ställs på deltagarna.
Läs rapporten om vad som skett vid tidigare seans 2010 med The Meadows
Circle i Sverige:
Fysiska Seanser med Bill Meadows i Åsa, Sverige
Lätt huttrande av vårkylan mötte vi så upp
undanför vandrarhemmet, som ligger vid havet i Åsa. Vi samlades
alltefter vi anlände och bekantade oss medan vi fikade. Vi var
fysiska medier, sittare i fysiska cirklar och personer som helt
enkelt var nyfikna på vad fysiskt mediumskap kan vara. Själv kommer
jag från Göteborgstrakten och har något halvårs erfarenhet som
sittare i en fysisk cirkel. Antalet deltagare var ett knappt 30-tal
och vi gjorde vårt bästa att för att lägga nya ansikten på minnet
och spetsade öronen för att förstå danskarna. En hel del helt nya
människor och gamla bekanta som tillsammans skulle vara med om något
så unikt som en weekend för fysiskt mediumskap. Två fysiska seanser
och en transdemonstration stod på programmet. Dessutom diskussioner
och synpunkter på detta både från inkarnerade människor och faktiskt
även från andarna, tack vare transmediet Melanie Polley. Förutom att
Marion Dampier-Jeans var föreläsare blev det genom transmediets
insats också föreläsningar av andar. Vi skulle också få ta del av
Meadows-cirkelns erfarenheter om hur deras framgångsrika cirkel
startade och utvecklades.
Så här efteråt ser jag tydligt värdet i
hur det fysiska mediumskapet kom att belysas från så många olika
håll. Men den där första eftermiddagen kunde jag bara tänka på
kvällens fysiska seans med Meadows-cirkeln. De skulle bli mitt livs
första seans med en mogen cirkel känd för att producera fysiska
fenomen som inte kan bortförklaras och dessutom underbara samtal med
de andar som är verksamma i cirkeln genom så kallad oberoende
direkt röst. På sätt och vis var jag väl förberedd eftersom
jag redan läst referat från tidigare seanser med samma cirkel. Men
skillnaden är ändå ungefär lika stor som att ha läst en
reseskildring och att ha gjort resan. Finns det där landet mellan
världarna där vi kan mötas och kommunicera med andar i den vanliga
objektiva verkligheten? Jag trodde ju det, men det är en väsentlig
skillnad mellan att tro och veta. Jag vill göra som Ronja
Rövardotter och ta språnget över stupet. Jag ville faktiskt själv se
trumpeterna flyga runt och höra andar spela munspel. Gärna också se
en materialiserad hand. Tänk att få skaka hand med människor från
andra sidan! Kanske hälften av deltagarna redan tidigare sätt något
liknande – men de hade ju uppenbarligen kommit för att vara med om
det igen. Jag kunde se samma lite pirriga uttryck i mina gamla och
nya vänners ansikten. Det vi såg fram emot bara några timmar senare
var knappast något man glömmer i första taget.
Seanserna
Det var med högt ställda förväntningar jag stod
i kön för säkerhetskontrollen. Vi blev genomsökta för att inga
föremål skulle tas in och mobiler och metallföremål var inte
lämpliga att bära, de kan bli sotiga eller brännas. Det är alltså
både för mediets säkerhet och för besökarna. Det är ett fåtal
cirklar som reser och visar upp sig och ger utomstående en chans att
själva ta del av en fysisk seans. Mediet kan råka illa ut på olika
vis ( läs om Helen Duncan till exempel), så det innebär en viss
risk.
Knappt 30 personer skulle bänkas sig på tre
rader av stolar och jag som hade uppdraget att skriva om detta fick
förmånen att sitta längst fram. Alla hade kommit in och som sista
personer att visiteras stod Colleen och Bill Meadows med armarna
utsträckta framför kabinettet. Bill var förstås huvudpersonen vars
öde det är att alltid missa sina omtalade seanser genom att han är i
djupt transtillstånd. Nästan varje tisdag kväll under 16 år har de
hållit på med en fysisk cirkel hemma i sitt hus. För 5 år sedan
lyckades Colleen övertala Bill att göra detta också för okända
personer, om de kände förtroende för arrangörerna. Brodern, Chris,
satt också med sedan 3 år och han berättade senare att han från
början tvivlat på allt och inte ens varit intresserad av det
andliga. Fenomen efter fenomen hade han förstått var genuint, och nu
var han förstås också en viktig person som understödde mediet med
sin energi och närvaro. (Ytterligare en person ingår i hemcirkeln,
men har kommit till åren och reser inte så långt.)
Bill satte sig i sin stol och personer
som satt i första raden var utsedda att sätta fast honom vid stolens
ben- och armstöd med breda kardborreband och buntband. Samma
personer fick sedan kolla honom med jämna mellanrum – att han
fortfarande satt fastspänd för att utesluta eventuella misstankar om
fusk. Jag själv hade varit en av det två som genomsökte rummet före
och efter seansen efter eventuella anordningar som skulle kunna
användas för att med fuskmetoder ge sken av fysiska fenomen. Detta
är rutiner som normalt förekommer kring fysiska seanser för att
förehindra fusk eller alla misstankar om det.
Redan som småbarn lär vi oss t ex vid lek med
klossar hur vår fysiska tillvaro fungerar. Man kan efter ett tag
ställa klossar i fina torn - men inte i tomma luften. Inlärningen
fortsätter erfarenheterna staplas i snygga mentala torn och vi kan
ganska direkt se vad som bör fungera och vad som inte rimligen inte
kan fungera. En fysisk seans utmanar de här förställningarna. Min
hjärna tillhandahöll snabbt en massa tänkbara lösningar till de
omöjliga saker jag såg – alltså hur man kanske skulle kunna fuska
till det hela så att säga ett fenomen i taget. Den gav upp efter
bara några minuter. Det var alldeles för mycket som hände på en
gång. Mina inbillade olika hjälpmedel snodde in sig i varandra och
de tilltänkta fuskmedhjälparna fick snabbt föröka sig och dessutom
tvingades de att flyga omkring i luften med orimlig snabbhet utan
att krocka. Särkskilt svårt blev det ju när trumpeterna flög i rött
ljus. Andar blev faktiskt en mycket enklare och rimligare förklaring
till det jag såg.
Vid första seansen kom en trumvirvel
alldeles i början och jag kunde se trumpinnarnas små självlysande
tejpbitar virvla i luften ovanför där jag sett trumman. De båda
trumpeterna satt i varandra, men det spelade ingen roll, de började
flyga omkring och trumpinnarna kom farandes efter och började trumma
på dubbeltrumpeten och dessutom golvet och lite var som helst.
Dessutom kom samtidigt en liten pingla farande från vänster till
höger genom rummet. Redan här fick mina inbillade fuskhjälpmedel
problem. Men än värre när trumpeterna gled isär och började åka
snabbt, snabbt i cirkel eller åttor bredvid varandra till
deltagarnas jubel. Jag insåg att det skulle bli omöjligt att
beskriva vad som hände om det fortsatte med detta tempo och flera
grejer på en gång. Det påminde lite om Stomp – ett galet trumband
som skapar ljud av allt. Trumpeterna användes ofta för att stampa i
golvet och det var inga diskreta ljud. Den frenetiske trumspelaren
avlutade med att slänga trumpinnarna i golvet – man hörde dem
studsa. Fast när rödljuset tändes så stod trumman i botten,
trumpinnarna låg tvärsöver och på detta tronade de båda konerna –
allt i perfekt balans i en till synes omöjlig liten stapel.
Huvudpersonen av andarna var Marie som med
ljudlig och gäll stämma lätt hördes över musiken. Hon är en
fantastisk entertainer och skapade genast kontakt med publiken –
personer hon kände sedan tidigare som arrangören och helt nya
personer eftersom hon frankt frågade folk vad de hette. Marie
fungerade lite som en konferencier och berättade vem av andarna som
spelade på instrumenten. När det var dags att sätta på den
förinspelade musiken sa hon till cirkelledaren ”Musicky, please,
thank you”. Ganska tidigt under seansen presenterade sig även den
ande som stod för beskydd av cirkeln och hälsade oss välkomna. Han
tackade för att vi kommit och hoppades att vi skulle få en trevlig
kväll att komma ihåg. Ralph pratade med ganska tyst men väl hörbar
röst och han spelade även munspel. Jonathan spelade också munspel
väldigt fint, en låt som jag inte kände igen och han hördes även
stampa takten. Publiken stämde fint in i ”Amazing grace” och det
kändes väldigt speciellt att få sjunga den tillsammans med anden
Jonathan som fick fram en så vacker ton i munspelet.
Den första seansen trodde jag att allt var
regisserat för det löpte på så raskt och professionellt, men andra
gången gjordes andra saker eller samma, men i annan ordning. Så jag
förstod att allt istället är improviserat och väl avstämt till
stämningsläget. Dock berättade cirkelmedlemmarna när jag fick lite
tid för samtal att andarna övar på de olika momenten i hemcirkeln
innan de vill göra det publikt. De blir faktiskt som ens vänner
berättade Colleen. Jag tänkte på hur privilegierade vi var som
kommit till arrangemanget var och fått del i detta förtroendefulla
umgänge mellan världarna. Där satt vi med i den vänskap som byggts
upp så troget från båda sidor …varje vecka och steg för steg under
16 år.
Den naturliga höjdpunkten blir kanske ändå när
det är dags för att skaka en materialiserad hand. Den sticker
fram under kabinettets draperi när det är dags. Den första
seanskvällen hörde jag till de utvaldas lilla skara. Mitt namn
nämndes och jag kallades fram till draperiet där jag skulle stå
redo. Där var den då, en ganska kraftig och blek underarm med en
till synes helt normal manshand. Det var ett fast handslag med en
varm och synnerligen levande hand. Jonathan skojade gärna med oss
när vi skakade hand. Med en person som byggde om huset därhemma
liksom sågade han i luften – förde handen fram och tillbaka. Med mig
petade han uppåt min underarm med pekfingret och jag gjorde
likadant. Jag ville förstås känna om det kändes som vanligt med
senor och muskler i underarmen. Jag har varit massör och jag kände
ingen skillnad förutom att huden var mycket len – inga fnasiga
fingertoppar på den f.d. grönsaksförsäljaren från London. Precis
efter att jag hälsat bad Marie mig att kontrollera att mediet satt
fastspänt. Jag lyfte på draperiet och där var inte ett spår av den
hand jag hälsat på ca 10 sekunder tidigare och Bills båda armar var
förstås lika fjättrade som förut – och hans händer betydligt
magrare. En intressant detalj tycker jag är att Jonathans hand
visades i olika åldrar och en person fick faktiskt skaka hand med
sin far som nyligen gått över.
Seansens sista fenomen var rätt mäktigt. På
okänt sätt hade mediet förflyttats i mörkret från sin plats där han
nyligen kontrollerats bakom kabinettets skynke och ca en meter
framåt. Han satt alltså framför kabinettets skynke fastspänd och
till synes sovande när rödljuset slogs på. Där satt han - denne
ödmjuke och ganska magra pensionär och andades astmatiskt. Det fanns
en sorts logik i att den dolde huvudpersonen verkligen fysiskt
lyftes fram. Jag fylldes av respekt och tacksamhet. Jag mindes hur
han lite tyst innan seansen sagt att man kan ju inget garantera.
Båda seanserna gick långt utöver mina förväntningar. Den första
kanske främst genom teknisk briljans; mängden fenomen, tempot och
variationen. Den andra genom kontakten och innehållet; den mänskliga
värdighet och enkelhet andarna uttryckte. Det faktum att de gjorde
nya saker inklusive ett fenomen som fungerade halvbra gjorde att jag
insåg att allt var improvisation – en happening med andar som också
mötte oss som individer. De passade t ex på att förmedla ett viktigt
budskap från en farfar med Alzheimers till hans barnbarn som satt i
publiken. Hon hade i en frågestund dagen innan vid en annan
programpunkt pratat om hur farfadern hade det.
För dem av oss som för första gången hörde
oberoende direkt röst under seanserna var det förstås
häpnadsväckande och underbart – att andarna verkligen kunde tala
direkt med egna fysiska röster fast de inte längre hade en fysisk
kropp. Det som sades med dessa röster hade ett stort medmänskligt
innehåll som fyllde mig med vördnad. Jag vet verkligen inte hur man
skulle kunna återge denna kvalité av andlighet. Så omedelbar, nära
och lekfull. Jag tror vi var många som kände oss privilegierade av
umgänget med dessa människor från andra sidan. De var så oerhört
sympatiska och ständigt tackade de oss för att vi kommit och
hoppades vi skulle har roligt. Det hade vi förstås också. Ja, det
var helt enkelt alldeles underbart.
